Den länge efterlängtade våren är här och det händer mycket både i naturen och inom
oss. Det frusna och stelna tinar upp och vaknar till liv.
Under året har vi vid flera tillfällen samtalat om församlingen och funderat över hur vi
kunde bli mer öppna mot Gud och mer rörliga utåt mot människor samhälle. Vi är övertygade
om att tron är någonting som hör vardagen till, och att utmaningen för oss alla
ligger i att våga börja kommunicera den i våra möten med andra. Inte bara i kyrkan, utan
framförallt utanför, i de sammanhang där vi lever, bor och arbetar.
För detta behövs det kanske mest av allt mod, att bara börja dela med sig. Vi ska inte
behöva vänta tills vi blir ”färdiga”, för det blir vi aldrig. Ofta är våra brister de största
möjligheterna för Gud att kunna använda oss. Jag tror att när människor får möta den
mänskliga sidan hos oss, det vill säga också våra brister och svagheter känner de sig
trygga och i gott sällskap.
Ingen kan komma uppifrån med evangeliet. Det enda framgångsrika är att gå sida vid
sida, samtalande och lyssnande. För sist och slutligen är det bara den äkta medmänskligheten
